Bli medlem i nätverket Adoptivfamiljers Förening
Därför är jag medlem i AFF?
Hej.
Vi är ett gift par i "rätt hög" ålder,
jag är 44 och min make är 50. Vi är mitt i en
hemutredning för adoption. Våra soc.handläggare
vill inte att vi ska söka för syskonpar då de
säger sig veta att det kan blir "ofantliga problem".
Anledningen att vi vill söka för syskon är naturligtvis
beroende på vår ålder, vi vill kunna ge ett
barn syskon och hinner då troligen bli alldeles för
gamla.
Vi söker inga babys utan lite äldre barn. Har gjort
5 provrörsförsök... och håller nu på
att tappa tron på att även detta ska misslyckas då
handläggarna bara tjatar om ålder och problem med
barnen. Vi vill så gärna bli en "hel familj".
Läste så att du och din man adopterat syskon... hur
var det, är det så jobbigt som vi hela tiden får
veta? Vi har blivit ombedda att ta kontakt med någon som
du så att vi verkligen satt oss in i problematiken!
Så började mitt brev till Margot, en av styrelsemedlemmarna
i AFF. Jag var övertygad om att det skulle "gå
åt skogen" för oss och jag sökte med ljus
och lykta all information jag kunde.
Vi påbörjade en givande mailkontakt och träffades
så småningom. Vid vår första träff
var även Maria och hennes familj med.
Jag och min man förstod att vi skulle få det tufft,
och när vi så fick den skrivna utredningen i vår
hand såg vi att den inte skulle gå att använda.
I ett sådant här läge är det väldigt
skönt och ovärderligt att ha någon att vända
sig till.
Utan AFF´s Margot & Maria som ogillar orättvisor
och är väl pålästa i ämnet hade vi
inte orkat.
Vi har aldrig krävt att få ett medgivande, men en
saklig och rättvis utredning. Vi orkade kämpa vidare
och kräva att utredningen skulle omskrivas så den
gick att använda.
Soc. ville inte ge oss medgivande för syskon, inte ens för
ett barn, men vi var själva med och talade för vår
sak i Utskottet, så idag väntar vi barn!
Vi väntar på en liten knatte mellan 2-5 år från
Östeuropa!!!
Jag är idag aktiv medlem i AFF, och fortsätter på
så vis arbeta för att andra ska få samma hjälp
och stöd som jag fick. Det finns mycket att arbeta för
då det gäller adoptioner, det måste bl.a. bli
en samstämd syn i kommunerna och alla måste ha rätt
till en kvalitativ och rättssäker utredning, och mycket
mycket mer.
Ju flera vi blir, desto starkare blir vi. Välkomna! Bli
medlem!
Marie
PS Vi började vår utredning i april 2004, fick äntligen vårt
medgivande i februari 2005. Vi skickade våra papper till Litauen i juni
2005 och fick barnbeskedet i december 2005 för en pojke född 2001. Att
det gick så fort berodde också på att han ansågs som ett barn med
'special needs', något som bleknat betydligt sedan dess. Den 29 maj 2006
kom vi alla äntligen hem tillsammans, och nu, i augusti 2008, har han
precis börjat första klass. Det finns historier med lyckliga slut! DS
|
